Margalef

I slutet av Oktober åkte jag till Margalef med några vänner från Norrköping. Jag hade precis börjat få ont i två fingrar, i princip insett att bouldersäsongen var över för mig och behövde lite ny motivation. Jag hade dock ingen direkt uthållighet och har aldrig känt mig stark på pockets.

 Perfekt boulderväder...

Jag har inte åkt iväg för att klättra rep sen 2005 då jag gjorde min första klätterresa. Jag känner mig fortfarande som en nybörjare i genren så det kändes skönt att få åka iväg med lite motiverade människor som inte skulle tappa suget efter några dagar, som jag lätt har gjort innan när jag klättrat rep, antagligen för att jag känner mig så dålig på det.

 Vår allas Niclas!

 Jag ställde inga höga krav på mig själv, kanske att försöka lära mig onsighta 7a. Det som känns så enkelt på andra försöket när jag vet var greppen sitter och inte nojjar känns så svårt på första när jag spänner mig en fjäder och håller i som om det vore en synd att tappa taget. Det första dagarna gick det där inte så bra, jag fegade ur ett par gånger och det kändes lugnt på andra, fan.

En dag gjorde jag ett försök att testa på något lite hårdare när jag klättrade med Hampus. Först doggade vi genom en hård 8a+ som då kändes helt okej när det kommer till flytten men en länk kändes inte ens som något att tänka på, över huvud taget. Det var dock kul att känna på och nu så här efter en resa till i bagaget (Turkiet) så hade det varit roligt att känna på den igen. Efter det testade jag på en annan led som låg precis jämte och hette något med Transylvania, 8a. Efter att ha doggat den och känt mig lika rädd som vanligt tänkte jag mig att jag skulle göra ett riktigt press dagen efter. En snabb doggning till och det kändes faktiskt som det skulle gå, jag hade en aning självförtroende. Under min lilla paus så klättrade massa fransmän på den och alla verkade köra en beta som jag funderat på och som såg enklare ut, men jag hade inte testat den. Jag tänkte att jag skulle ändra min beta utan att ha testat den. Jag klättrade genom den första delen och kände mig fräsch när jag kom till den lilla vilan, jag klättrade förbi ett annat flytt som jag trodde jag skulle falla på för att jag skulle fega ur och kom till en liten vila innan cruxet. Jag funderade på om jag skulle testa den nya betan och bestämde mig för att göra det och det var ett sjukt dåligt beslut då det kändes som världens sämsta beta när jag väl testade, jag föll och vilade en stund, klättrade den till toppen med min vanliga beta och kände mig inte alltför trött. Jag tog ett dåligt beslut, men det kändes ändå skönt att veta att det inte känns jättehårt att klättra lite hårdare leder om jag bara lär mig slappna av en aning.

Efter en liten fest med diverse lekar nere på det lokala värdshuset så passade det med en liten vilodag. Den valde vi att förlägga inne i Lleida. Det är en ganska ordinär stad och inte mycket till turistattraktion direkt. Vi gick längs stadens gator och torg ett tag, kollade in alla magnifika hyreshus och butiker. När vi blev hungriga började vi att leta efter ett matställe, vi tvekade en gång, men gick till sist in i den där asiatiska restaurangen. Vi väntade oss en ganska ordinär buffe, men döm av vår förvåning vilken lyxmiddag vi hade framför oss, det fanns ALLT. Sushi, skinkor, sniglar, ostron, chokladfontän, gelenallar, glass, friterade saker, bröd, osv osv osv.. Vi åt och åt tills vi inte förmådde är en gelebjörn till. Och allt detta till det förträffliga priset av 9,5 Euro.

Definitionen av bakfull

Resten av tiden försökte jag få lite mängd och mest klättra klassiker. Jag fick lite ont i fingret igen och kände att jag inte återhämtade mig och det gick bara sämre mot slutet. Jag hade en bra resa trots alla mina klagomål om rädsla och annat. Jag lärde mig mycket och känner att jag blev en bättre repklättrare även om jag har mycket kvar att lära.