cafeclimb

Förra helgen tog jag och Anna oss en liten roadtrip norr över för att få se lite ny sten. Vi hade valt ut Uppsala då Focksta alltid har sett lite lockande ut och för att det såg ut att finnas lite allt möjligt i området.



Första kvällen klättrade jag runt lite på söderängarnas första plan. Gjorde några fina klassiker i alla grader.

Några fina:
Mamma Mu, 5
Martin Mä Svetsen, 7A+
Untermensch, 7B+

Andra dagen var det betydligt varmare och Fockstagraniten vart väldigt svettig i solen. Jag gav mig i kast med "Candyman, 7A". Det blev en fight utan dess like, jag fick kämpa mig igenom vartenda del av problemet, efter varje lite framgång när jag trodde mig ha gjort det svåra stötte jag på en ny passage! Jag kämpade på och gav inte upp, fick tag på den perfekta betan och klättrade problemet. Uttoppningen blev lite läskig när svetten rann om fingrarna!
Efter det gick vi vidare till Annas projekt för dagen, "Den enögde obelisken, 6A+". Till en början såg det inte så ljust ut på sändarfronten, men efter ett tag började pusselbitarna falla på plats och hon sände i god stil!

Något nytt, något gammalt, något lånat.

Det är detaljerna som gör skillnaden sägs det. Klättringen och klättervärlden ter sig i stort sett likadan från år till år. Men det som tidigare var en given påskresa till kjuge har på senare år mer blivit en given påskresa till fontan. Och i fontan gör man samma saker som man oftast gör där, ungefär. Dricker vin, äter baguette med brie, stiger i bajs, stiger i kondomer, förundras över britter (denna gången hörde jag en av dem säga att duroxmanie är ett dåligt problem, wtf liksom!?), klättrar och försöker hitta teknik någonstans i de frusna lederna som sakta ger upp för fontanverken vilken biter sig fast någonstans under armvecket och det enda man kan göra för att slippa den i iaf några sekunder är att klättra mer. När man ställs höft mot höft med de gamla franska kedjerökarna inser man att det man gjort tidigare kanske inte varit den mest energioptimala varianten av klättring utan mer att dra sig upp väldigt hårt i armarna. Det bästa man kan göra är enligt mig att klättra så mycket "lätt", balansigt och fint som möjligt, men skit i det. Det finns nämligen mer saker man kan göra i fontan som lätt hamnar utanför en klättrare på semesters radar. Frankrike är i själva verket ett ypperligt land för att prova exotiska chipssmaker. Vad sägs till exempel om helgrillad kyckling, carbonara, falafel eller biff med lök?

Mvh, Klas

Oskar hasar på Lapin ou canard

*gott*

Ännu en dag i samma mönster. Upp tidigt, sväva omkring hemma en stund, kolla på något på datorn, dricka lite kaffe och sen hoppa in och köra ner till Västervik för några timmars bouldering innan det är tillbaka och jobba.

Vägen ner är den tråkigaste någonsin, det känns som om man aldrig kommer fram, tillslut är man dock där och då brukar tagget komma. Det har varit fruktansvärt kallt några gånger nu, men idag kändes det riktigt skönt faktiskt. Dagens mål var "Dillerium" på VO-stenarna och vi hade kört på den en liten stund när vi klättrade "Go all day sds" så betan var ganska klar. Första försöket från start var jag aningen för kall om fingrarna för sista flyttet, andra stack foten precis när jag träffade kanten och på det tredje gick det. Otroligt fint problem på fenomenal sten. Sammy gjorde en stund senare och det kändes skönt med ett teamsänd!

Vi körde också någon timme på "Namaste". Det kändes okej och den var kul att köra på. Roligt att testa på något som kommer ta ett tag att göra, men som ändå kändes möjlig.

Idag var det vår dag. Vi åkte till Västervik och närmare bestämt Marstrand för att testa lyckan. Solen låg inte på ett dugg och det blåste som om vi var mitt på havet, igår klättrade jag i linne, vafan hände?
Nå, mitt mål var att försöka avsluta Pro2 och kanske klättra något problem till. Jag lyckades efter lite missar och klantigheter besegra kylan och problemet! Väldigt nöjd att äntligen få klättra denna pärla. Jocke och Norrland lyckades göra Sourze variant, starka grabbar. Jag och David fick också klättra klassikern Primitive.