Lappugglans förbannelse

Så stod dom där och stirrade på varandra. Ett möte mellan man och uggla. Ett möte som förmodligen inte betydde något överhuvudtaget för ugglan. Ett möte som fick Jimmykarlsson att glömma bort sitt 23-åriga liv för att endast leva i den magiska stunden just där och då... Ugglan flög iväg...



Livet är i konstant förändring så att tänka på framtiden har för mig alltid varit ganska försumbart. Säkert har hundratals andra visa män sagt det innan mig men "Livet är bara en jävla massa ögonblick". Så därför betydde det där odramatiska mötet med en Lappugglan så mycket, det var som en snabb resa i ögonblickets otacksamma värld, jag kan fortfarande se ugglans djupa blick och avundsjukt se hur den instinktivt lugnt gjorde vad den skulle, i ögonblicket.

Jag har länge levt efter nästa gång jag ska få klättra, eller ännu bättre nästa gång jag får hitta ett nytt projekt som jag tryggt kan ägna mina tankar åt. Jag såg verkligen fram emot hela denna våren och hade många projekt i tanke som jag ville göra. Året började egentligen med min lilla resa till Schweiz som rent prestationsmässigt blev lite misslyckad. Jag kände mig i bra form och några av mina projekt började närma sig och kännas riktigt bra, då kom snön och gjorde det omöjligt att klättra över huvudtaget. Vi åkte till Fontan och även där föll stämningen så vi åkte hem.

Hemma i Norrköping fick jag en liten revansch då jag fick göra ett av mina drömprojekt, "Bring your warthumb" i Knutby. Det va lite oväntat och gav mig självförtroende. Efter det fick jag den där känslan jag kan få ibland efter jag gjort ett projekt, en smutta tomhet, men denna gången kände jag inte det lika väl som jag gjort förr och det gjorde mig glad och gav mig förhoppningar om framtiden.

Sen kom mitt första nederlag och det va just problemet som jag och Sammy jobbat på dagen då jag mött min uggla, "Piff, Puff och Lappugglan, 8A". Den lite högre starten kändes relativt enkel och jag fick för mig att jag skulle kunna klättra den igen utan större problem även om jag gjort dem där hårda flytten innan, men så många gånger förr glömmer jag bort å kliva in i det den där världen där man faktiskt måste sluta tänka och bara ta i så fjädrarna ramlar av. 

"Piff, Puff och Lappugglan, 8A"

 

"Uggla, 7A"

För ungefär tre veckor sen kom dagen då jag äntligen skulle få åka tillbaka till Fallataket i Västervik och testa på lågstarten till "David och Goliath". Ett problem som jag velat göra länge och som jag hade goda förhoppningar om att få göra en strålande dag som den. Det tog ett tag att komma i fas med alla branta rörelser men efter ett tag kunde jag klättra upp till sista hoppet på ett stabilt sätt och de första två gånger hade det gått åt för mycket energi och jag kände mig ganska chanslös på hoppet. Sen var det den där gången då det kändes som att klättra upp för ett uppvärmingsproblem och helt plötsligt jag stod öga mot öga med slutjuggen. Då dök den där förbannade jävla ugglan upp igen och på samma sätt som sist vart jag lite stressad, jag återupplevde ögonblicket då jag i all min hast började rota i fickan efter kameran men han inte ta någon bild, på samma sätt denna gången blev jag lite stressad och kastade mig efter sista greppet utan att tänka på hur jag gjorde det och fick inte tillräckligt med fart och missade... ögonblicket flaxade ljudlöst iväg igenom den tysta skogen och jag kände tomhet....

"Vistingeklippan"

Jag har inte klättrat så mycket sen den dagen. Jag har haft några enkla sessioner inomhus och försökt få lite mängdträning. Det bästa med hela det här inlägget är att det bara handlar om mina känslor och vad jag har lärt mig under mitt 23år långa liv är att mitt förnuft nästan alltid är bättre att lyssna på och känner redan nu hur en ny våg med motivation är på ingång. Jag har också fått göra lite andra grejer som jag uppskattad väldigt mycket dem senaste veckorna.

Några bilder från Budapest