Hembesök i skogen

Sammy D, utfattig bilägare.

För att enklare kunna ta mig till Norrköping från Linköping och utföra det arbete som Gud så vällustigt åsamkat mig så var jag tvungen att införskaffa mig en bil. Min Ford KA hade jag lämnat kvar hemma i de djupa småländska skogarna för att förhoppningsvis aldrig mer låta den se dagens ljus igen. En förbannelse tycks dock ligga över det gamla åbäket. En förbannelse som gör att jag aldrig blir av med den vad jag än gör.
Efter en tripp ner till hemstaden och en bilbesiktning som gick åt fanders så bestämde jag mig för att ge mig på några utav de projekt som lämnats kvar här i skogarna medan jag illvilligt väntade på alla de bildelar som jag mot min vilja måste betala en smärre summa pengar för.

Projekt nummer 1: En direkt variant utav Airbrush
Airbrush som blev en utav de första klassikerna ute i hemmaområdet Dahlsbor är en traversliknande sak med höghöjdskänsla som börjar på goda grepp på en slags arete och avslutades från början med en obehaglig mantling på slopiga hyllor en bra bit över marken. Problemet jobbades in utav mig och herr Johan Lindvall för några år sedan och redan då kikades det lite på en direkt start långt ner under slophyllorna. Större lister präglade den 15 graders överhängande väggen och ungefär två meter över marken så tog de slut för att ersättas utav i princip en blank vägg ända upp till hyllan. Från början trodde jag, enfaldig och blind som jag var, att man skulle behöva dyna hela vägen genom det blanka partiet vilket jag inte var i närheten att klara av överhuvudtaget.
Något år efter FA:n utav Airbrush så stod jag och tittade på den ogjorda direktvarianten och började göra några gudlösa hopp mot hyllan utan något resultat överhuvudtaget. I ren förtvivlan började jag rensa upp ett mossigt parti en bra bit upp för att, utan större förhoppningar, hitta något att använda mig utav. Till min förvåning så dolde sig en liten, för mig då, microcrimp som jag till en början inte trodde skulle gå att använda. Som bouldrare så har man förr blivit överraskad över de rörelser man ibland genomfört så jag försökte ändå lista ut någon slags beta utan att lyckas.
Min compadre Jimmy och jag fick ett ryck någon höst och bestämde oss för att se vad som fanns kvar att göra i krokarna, som vi trodde var möjligt, och hamnade därmed under Airbrush med nyvunnen styrka och varandra att pusha och bolla beta med. Den nyfunna crimpen slet hud som om vore den ett rakblad men innan vi var helt förstörda så trodde vi att vi funnit det enklaste sättet att göra problemet på. Start på en stor list, ett kors med vänster hand till en någorlunda god list, skick med höger hand till minicrimpen, upp med vänster fot på startgreppet och långt drag till slophyllan och den halvhårda mantlingen som där väntade. Som det kändes då så var det ett problem som definitivt gick att göra men som ändå låg utom räckhåll för oss vid den tiden.
Jag har oftast svårt att engagera mig över problem som jag är osäker på om de går att göra. Det är tur att Jimmy är precis tvärtemot annars hade jag nog knappt skickat hälften så hårt som jag gör idag. Efter ett besök flera månader efter det att vi kommit på beta till problemet så pratade jag med Jimmy som precis varit ute och kört en session på det gamla projektet. Han påstod då att det var helt möjligt.
Så nu när jag ändå var hemma i skogen, förkrossad över de utgifter som bilen krävde utav mig, så tänkte jag se om all inomhusträning i Linköping gett något resultat. Den här gången skulle projektet skickas. Utan att värma upp, exalterad som jag var att skicka, så gav jag mig på de trevliga listerna och den inte alls så trevliga crimpen och kände till min förvåning att jag kunde gå upp och låsa av högerarmen i crimpen som jag hade stora problem att hålla i överhuvudtaget förra året. Antar att det är utdelningen utav all inomhusträning den senaste tiden. På fjärde försöket, efter att kroppen blivit varmare, så gick jag upp lite halvdynamiskt, låste av högerarmen och tog slophyllan och tänkte glatt att det redan var över. Men ack så fel jag hade. Hyllan var smutsig som attan men ändå helt okej. Det är bara det att slophyllan åtföljs utav två move till på grepp som visade sig vara på gränsen till katastrof då det kom till mossighet. Besviken föll jag till marken och utrustad med endast en tandborste så satte jag mig på toppen för att i ren förtvivlan försöka få bort det värsta. Tandborsten gjorde ett halvtaskigt jobb men det fanns inget jag kunde göra åt utan det var bara att ge sig på mantlingen som nu helt plötsligt blev mycket mer spännande än det borde vara. Cruxet från crimpen som åt upp min hud blev nu plötsligt ett mentalt snarare än ett fysiskt crux och min tomma kritpåse tycktes skratta förnöjt åt mig. Efter ett antal försök till så fick jag till movet från crimpen och stod sekunder senare och skrek med händerna på de slopiga greppen en bit över marken. Avslutningsmovet är ett skick från en sloper till en bra mono som man efter att ha tagit den enkelt kan skutta upp på blocket. Självklart missade jag monon då man inte ser den och jag inte kunde slösa någon som helst krita på att ticka upp den… Efter att ha fallit ner tillbaka på marken så började jag inse att jag inte hade hud eller mental styrka att skicka problemet. Som tur för mig så hade jag tagit med en bok ut i skogen så jag satte mig ner och läste tills jag glömt bort dagens projekt mest för att driva iväg alla negativa tankar. Sen var det bara på den igen. Det tog ännu ett par försök innan jag ännu en gång stod uppe vid de slopiga greppen och millisekunden innan jag föll så gjorde jag ett blint desperat skick till monon… Som jag träffade!
Steelbrush 7C var född.

Projekt nummer 2: Sittstart till Springnota
Ett annat projekt som präglar min hemskog är en sittstart till ett gammalt problem som Dan Hansen satte upp då Värnamoborna hittade fler block bara någon kilometer från det gamla området Dahlsbor. Problemet är en 6B+ där cruxet är att etablera sig på två crimpers innan man går vidare till en god list och den juggiga kanten. Sittstarten var en utav de projekt som jag var väldigt osäker på om jag skulle kunna göra och som jag tidigare jobbat in beta på utan att ha kommit något vidare långt. När jag nu, starkare i sinne och kropp, återvände till det gamla hjärnspöket och kände på den crimp man använder med högerhanden under cruxmovet så insåg jag varför jag tvivlat på om jag någonsin skulle kunna göra den. Crimpsvag som jag är så kändes detta grepp halvt omöjligt att hålla i överhuvudtaget och då var det ändå en bra bit till nästa crimp. Nåja. När jag ändå var där så kunde jag väl lika väl känna på projektet. Det hela startar med vänster hand på ett bra sidotag och höger hand på en liten minicrimp som knappt är till någon hjälp. Fotstegen som finns i början är minimala och från startposition stöter man vidare höger hand till en crimp som ger en känslan utav att klämma fingrarna i en bildörr när man släpper den. Efter att ha tagit crimpen så gör man två delikata move med fötterna för att hamna i en position där vänster fot står på absolut ingenting och höger fot uppe i höger armhåla på startcrimpen. Härifrån ska man alltså släppa det goda sidotaget och skicka vidare vänster hand till crimpen som man startar ifrån ståstarten. Skicket är definitivt cruxet.
Jag gav upp innan fighten ens hade börjat. Jag hade knappt någon krita kvar och huden på fingrarna hade rullat av för länge sedan. Efter mängder utav försök så kändes det inte som att jag ens var nära att göra cruxmovet. Jag vet inte vart det kom ifrån men jag fick för mig att innan jag gick hem med svansen mellan benen så skulle jag göra ett försök på cruxet där jag crimpade så hårt jag kunde och låtsades att crimpen var enorm och hur bra som helst. Och se på fasen! Jag skickade mot den översta crimpen och slog på den med så mycket tyngd bakåt att det kändes som att någon drog mig i byxlinningen. Jag var inte ens nära men jag hade slagit på greppet! Lite jävlar anamma på det så kanske det skulle gå någon gång i framtiden. Eller den dagen… Jag gjorde ett par försök till med gråtande fingertoppar och under ett utav försöken så tog jag crimpen och höll kvar. Det var ett sådant där move som man inte tror man kan göra och när man gör det så fattar man inte vad som hände. Jaha. Nu skulle jag bara knyta ihop påsen och göra det från sittande position. Jag visste att jag bara hade ett försök. För det första så hade jag ingen hud kvar men det värsta var nog kritan. Jag hade börjat skrapa fingertopparna mot insidan av den lilla kritpåsen jag hade med mig. Nu handlade det endast om inställning och mental förberedelse. Jag fortsatte med tankegångarna om att crimpen var enorm och inte alls liten och jävlig och satte mig ner och gjorde första movet upp till crimpen. Efter att ha grävt in så mycket hud som möjligt i den så började jag göra de känsliga fotflytten och stod plötsligt i position för det move som jag bara några minuter tidigare trodde var omöjligt för mig. Smack! Den övre crimpen satt som ett smäck i handen på mig och jag kunde göra de sista enkla moven för att senare stå på toppen.
Kattsson 7C/7C+ lades den dagen till i föraren. Riktigt svårt att gradera ett problem där graden grundas på endast ett move...

Nu ska jag vila några dagar då höger långfinger inte mår så bra efter allt crimpande.

Peace out

Sammy D