Som ett klistermärke

Eftersom Jimmy nästan aldrig skriver på sin blogg så tänkte jag att jag skulle göra mitt första gästinlägg. Mitt namn är Sammy. Gillar mysiga hemmakvällar och romantiska strandpromenader i månskenet. Ogillar Gustav Johannessons skenheliga uppdrag som helt enkelt går ut på att skjuta redan döda barnsoldater.

Gustav Johannesson, minröjare i Kosovo, psykotisk galning på fritiden

Verkligheten ryckte mig ur mitt drömstadie och vakenheten fick min hjärna att återigen känna mänskliga pinor såsom smärta och extrem trötthet. Förkyldningen jag ådragit mig sände ut smärtsignaler som förmodligen påminner om oral våldtäkt med en tallkotte. I det segregerade samhälle vi lever i så får männen lära sig redan från barnsben att män inte gråter... Det var en tår utav skamm som ringlade sig ner längsmed min kind. Tanken på att få klämma på lite stenblock lämnade mig i samma stund som min tår av skamm föll till marken. Förkyldning suger.

Hjärtat slog fortare och hårdare än normalt då jag lät piassavakvasten dansa över mossan. Jag kanske inte skulle kunna klättra den här redan dömda dag men jag kunde lika väl förbereda lite nyturer till en kommande framtid. Värmen fick svettpärlor krypa fram över kroppen och den förbannade mossan fastnade enkelt i mitt ansikte. Vad man än gör, vilken dag man än gör det på, vart man än ställer sig så slår Murphys lag en i skrevet med sin stålslägga och frambringar motvind åt alla tänkbara håll. Det hjälper absolut inte att flytta på sig. När arbetet är utfört så kommer man att vara täckt med parasit-växten som tär på en nytursskapande klättrares själ.

Kampen var slutligen över och mossan låg död på marken. Den kämpade väl. Attackerna mot mina ögon fick det att svida ett bra tag men det var det sannerligen värt. Jävlas ALDRIG med en arab-finne utrustad med fyra olika sorters borstar och en våldtagen hals.

Kampen mot mossan må ha varit vunnen men förlusten mot suget att vilja bestiga sin nya skapelse var ett faktum. Jag kunde helt enkelt inte vänta på att förkydlningen skulle lämna min kropp ifred och mina nästintill helt sönderslitna five-ten dojjor åkte på i all hast. Här skulle det bouldras överhängande en-moves-problem.

Ilskan som speglades djupt i mina grön-brun-skiftande ögon hjälpte mig inte ett dugg. Problemet jag jobbade på innefattade en resning på två grepp långt isär i ett 80 graders överhäng, ett skick med höger hand till en sloopig kant snett upp åt höger och därefter några relativt enkla move för att slutligen stå nöjd ovanpå stenen. Cruxet var defenitivt skicket. Vänster bröstmuskel rök ganska fort men smärtan gick att uthärda. Outhärdligt var dock de svikande magmusklerna som tydligen valt att överge mig denna dag då jag behövde dem som mest. Jävla Brutus-muskler. Utan dem kunde jag inte få höger fot att sitta kvar på den lilla knopp som naturen format åt just mig. Smack, släpp, smack, släpp smack, släpp, smack... Vad i hel... Foten satt kvar, vänster hand satt kvar och ännu viktigare, höger hand satt kvar. Vartenda försök hade kännts långt borta och så plötsligt får man till ett utav de där försöken som gör att allting känns enkelt. Allting stämmer. Man blir ett med... Jag ska skona er från det hundrasidiga hippie-flumm utlägget jag skulle kunna skriva om just en klättrares nirvanaliknande "state of mind" han/hon äntrar då allting känns perfekt.
Nåväl. Problemet var besegrat och födelsen utav "Sticker" var ett faktum. Självklart så finns det varianter på problemet. Mer om dom när de är besegrade.

På vägen till bilen skrämmde jag kor. Inte med mening dock.

Peace out

The D