Rondellen vid mållinjen

Min förmåga att hålla ihop långa boulderproblem har aldrig varit något att skryta med. Därför har "Nightshift" på Björnblocket gnagt mitt sinne länge. Resan blev väldigt lång trots att jag trodde den skulle gå väldigt fort. Men nu är den över. Det är inte det hårdaste problemet jag klättrat men ett av de som krånglat mest. Rörelserna gjorde jag första gången jag testade efter bara några försök, sen dess har allt gått fel och det satte sig i huvudet. Jag har åkt dit alldeles för trött, det har varit för kallt och för varmt. Jag har fått hjärnsläpp och glömt bort saker, jag har missat grepp och jag har varit omotiverad. Detta hade kunnat vara över för länge sen. Dock var det kanske värt det i slutändan ändå, det har nog aldrig varit så skönt att avsluta ett gammalt projekt. I söndags missade jag på ståstarten 3 gånger. Ett tag ville jag inte ens göra problemet för jag skulle inte bli glad för det. Sån tur väl var så hade jag med mig min vapendragare Anna som såg till att jag inte tappade tron på det hela! Nightshift är ett riktigt bra problem!

 Gammal bild på mig på "Nightshift"

 Problemen på baksidan har jag aldrig egentligen brytt mig om, antagligen för att de faller lite i skuggan av problemen på framsidan. Anna hittade ett problem som verkade passa henne och hon satte igång arbetet med att hitta beta. Efter ett tag och några återvändsgränder fann hon det som passade henne bäst och dansade upp hur lätt som helst. "Hole in one"

 Anna mantlar på "Hole in One"

Idag var jag och David på Råsklippan och klättrade "Dead men tell no tale". Efter det kollade vi in Forsby men det var genomsurt och sen blev det lite projekt på nytt ställe!

 David klättar "Dead men tell no tale"

 

 Gasen håller på att ta slut! Kaffe!