Sammy D speaking
Efter att ha agerat norrman i några månaders tid som kantats utav hårt slit, tonfisk och knappt någon klättring överhuvudtaget så är min återkomst till Sverige ett faktum. Till min egna egocentriska förvåning så var välkomstkommitén föga stor då jag med enormt självförtroende gled in i Värnamo och det enda välkomnandet jag fick var en kram av min mor. Det kanske var en smula överdrivet att föreställa sig hela svenska folket samlat utanför mina föräldrars hus och skalla glädjerop med tillhörande tårar men vem säger att en man inte får drömma?
Efter fredagens äventyr i Hult bestämdes det att lördagen skulle smyckas med ett besök till det, så här under hösttid, otroligt vackra och färgrika naturreservatet kjugekull. Sällskapet (skulle nästan våga sträcka mig så långt att kalla det brödraskapet) som begav sig ut på den inte alltför långa färden till skåne utgjordes utav mig, Jimmy "Emil" Karlsson och Sebastian "jag vet vad jag vet" Karlsson.
Vid ankomst slängdes paddorna ner på marken och efter tio sekunderutav det sedvanliga gamla klämmandet på diverse grepp utan att egentligen klättra något så började de grå moln som befann sig över våra huvuden släppa på sina bördor i form utav vatten och paniken stegrade sig i lavinartad takt. Alltför många gånger har man anländt till Kjuge och fått besöket förstört utav en illasinnad regnskur. Den här dagen var dock oss nådiga och regnet upphörde efter bara en liten stund och klätterdagen blev så najs som vi planerat. Jag klämmde på ganska få problem och i min vetskap om min urusla klätterform så hade jag inte några som helst förväntningar på dagen. Vi gled mest runt och diskuterade allt mellan himmel och jord och mellan allt snackande så klättra vi även lite. På vägen hem märktes det sannerligen att Kanelbullens dag snart var till ända. Allas våra magar hade svällt upp till sådan storlek att vi enkelt hade fått Arnold Schwarzeneggers roll i "Junior" (en intressant film som tar upp manlig graviditet... Intressant på ett sådant sätt att den visar på Hollywoods breda galenskap som tillåter sådan smörja att se dagens ljus).
Idag, söndag, så vilade vi våra sargade kroppar och åtnjöt en fika i goda vänners sällskap hemma hos Viktor med tillhörande Guitar Hero (till Jimmys förtret) och hissnande flygturer med Dans dotter Juni.
Efter att ha agerat norrman i några månaders tid som kantats utav hårt slit, tonfisk och knappt någon klättring överhuvudtaget så är min återkomst till Sverige ett faktum. Till min egna egocentriska förvåning så var välkomstkommitén föga stor då jag med enormt självförtroende gled in i Värnamo och det enda välkomnandet jag fick var en kram av min mor. Det kanske var en smula överdrivet att föreställa sig hela svenska folket samlat utanför mina föräldrars hus och skalla glädjerop med tillhörande tårar men vem säger att en man inte får drömma?
Efter fredagens äventyr i Hult bestämdes det att lördagen skulle smyckas med ett besök till det, så här under hösttid, otroligt vackra och färgrika naturreservatet kjugekull. Sällskapet (skulle nästan våga sträcka mig så långt att kalla det brödraskapet) som begav sig ut på den inte alltför långa färden till skåne utgjordes utav mig, Jimmy "Emil" Karlsson och Sebastian "jag vet vad jag vet" Karlsson.
Vid ankomst slängdes paddorna ner på marken och efter tio sekunderutav det sedvanliga gamla klämmandet på diverse grepp utan att egentligen klättra något så började de grå moln som befann sig över våra huvuden släppa på sina bördor i form utav vatten och paniken stegrade sig i lavinartad takt. Alltför många gånger har man anländt till Kjuge och fått besöket förstört utav en illasinnad regnskur. Den här dagen var dock oss nådiga och regnet upphörde efter bara en liten stund och klätterdagen blev så najs som vi planerat. Jag klämmde på ganska få problem och i min vetskap om min urusla klätterform så hade jag inte några som helst förväntningar på dagen. Vi gled mest runt och diskuterade allt mellan himmel och jord och mellan allt snackande så klättra vi även lite. På vägen hem märktes det sannerligen att Kanelbullens dag snart var till ända. Allas våra magar hade svällt upp till sådan storlek att vi enkelt hade fått Arnold Schwarzeneggers roll i "Junior" (en intressant film som tar upp manlig graviditet... Intressant på ett sådant sätt att den visar på Hollywoods breda galenskap som tillåter sådan smörja att se dagens ljus).
Idag, söndag, så vilade vi våra sargade kroppar och åtnjöt en fika i goda vänners sällskap hemma hos Viktor med tillhörande Guitar Hero (till Jimmys förtret) och hissnande flygturer med Dans dotter Juni.
Jag vill tacka Johan Lundborg för att han finns.
1 comment:
Det var minst lika roligt och göra den bilden som o se den nu, haha / Seb
Post a Comment